Ny blogg
Av sara_lundstrom May 28, 2010
Vet inte om någon fortfarande tittar in här, i så fall hänvisar jag er till min nya blogg på www.ogonblicket-och-evigheten.blogspot.com

London
Av sara_lundstrom Februari 26, 2009
Men först detta.

Nr 1: Det blir inget plugg för mig än så länge. Tycks ha slutat som 4:e reserv på socionom. Lite surt kändes det allt, men jag har väldigt mycket mig själv att skylla eftersom jag sökte för sent :P Ganska typiskt mig att vara ute i sista sekunden. Det är ändå helt okej att jobba vidare ett tag till. Förmodligen väntar jag ett år och söker igen i Skellefteå till nästa vår, verkar vara den bästa lösningen när allt kommer omkring. Umeå blir för långt bort från min älskade. Ska ta och undersöka alternativen, vill fatta ett grundligt genomtänkt beslut.

Nr 2: Jag har äntligen körkort! Teorin gick bra på första försöket, dock så kuggade jag på uppkörning nr 1. Hade lite för dålig uppsikt och planering. Men, tog nya tag. Hade samma provförättare vid det andra försöket, denna gång kollade han mest det som gick snett sist. Var klar på 25 minuter, trots att uppkörningen normalt ska ta 45 minuter! Vilket lättnad att få höra att det gick vägen, knappt att jag tror på det än.

Så, jag och Lisa har varit på en 4 dagars Londontripp.
Vi började vistelsen med att shoppa loss ordentligt på primark, ett jättevaruhus med billiga kläder, skor, väskor osv. Vi blev där i några timmar, trängdes bland mängder med folk, provade grejer och svettades. Sa till Lisa när vi var klara: "det ska bli spännande att komma tillbaka till hotellet och se vad som egentligen hamnade i kassen!" Sedan tyckte vi alla andra butiker var för dyra. Fast det var inte utan att jag hade lite dåligt samvete, funderar allvarligt på hur mycket tid och pengar man egentligen borde lägga på att shoppa. Jag behöver verkligen inte mer kläder, går det då att rättfärdiga att jag trots det vill gå runt och titta, prova, köpa? Känner sådan avsmak inför det där ha-begäret, att samla saker på hög bara för att äga dem och vara belåten. Hur var det nu med att inte samla sina skatter på jorden? Vad skulle jag egentligen göra om det var till mig Jesus sa "sälj allt du har och ge till de fattiga"? (Matt 19:16-22)  

Vidare hade vi bokat biljetter med hop-on-hop-off-bussar i förväg, så en heldag ägnades åt sevärdheter som buckingham palace, big ben, london eye, picadilly circus osv, sedan madame tussauds följande dag. Hittade även till portobello market i Notting hill, en lite mindre marknad med många gamla smycken, konst och liknande. Harrods var dock en besvikelse. Vi var trötta, det var smockfullt med folk och alldeles för höga priser :P Hade höga förväntningar inför att få se så mycket under resan, och visst var det roligt, men inte lika fantastiskt som jag tänkt mig. Glädjen i det hela går över rätt fort och man får akta sig så att det inte bara blir en jakt på upplevelser.

Sista dagen var Lisa på en make-up-artist-mässa så då for jag på kyrkobesök på egen hand. Hade kollat några olika via internet och bestämt mig för en mindre kyrka som verkade trevlig. Några tunnelbanelinjer var stängda för helgen, så resan tog längre tid än beräknat. Det var inte heller helt lätt att hitta dit jag skulle. De höll till i en preliminär lokal som inte såg mycket ut för världen. Går in och får syn på ca tio personer. Första reaktionen är besvikelse. Samtidigt hade jag de senaste dagarna tänkt mycket över vad som egentligen räknas och bestämde mig snabbt för att ge det en rättvis chans. De tog emot mig med öppna armar, var verkligen trevliga och gästvänliga. Var så kul att få prata med folk, annat än artighetsfraser och praktiska frågor. Blev glad över att de tog sig tid och visade intresse, trots att vi förmodligen aldrig kommer ses igen, i alla fall inte i det här livet. Härligt att man kan känna sig hemma med bröder och systrar i tron på vitt skilda platser i världen! Den lilla församlingen brukade fira gudstjänst med en kinesisk kyrka och den här söndagen skulle de ha kinesisk nyårsfest. Blev bjuden på en buffe med allt möjligt spännande. Förstod förstås inte ett dyft kinesiska, men glädjen gick inte att ta miste på.

Vad jag kom att uppskatta nästan mest med trippen var insikten om att i Guds rike är värderingarna om stort och smått annars än i världen. Lite av det fick jag känna av när sevärdheterna och shoppingen inte var så tillfredsställande som jag trott och jag fick uppleva större glädje i en halvt nedgången liten kyrkolokal. De upplevelser som är av bestående värde kan man få ha hemma lika mycket som borta, för det handlar om att ha det rätt ställt med Gud och hur jag handskas med alla de tillgångar och relationer jag har. Visst är det lätt att inbilla sig att gräset är grönare på andra sidan? Läste ett citat på Mettes blogg som träffade mitt i prick: "Gräset är grönt där du står, bara du vattnar det"

En fjärdedel av 2008
Av sara_lundstrom December 26, 2008

Nu var det längesen minsann. Bloggarlusten har lyst med sin frånvaro och har den funnits där så har jag ansett mig ha för mycket annat att göra. Det gäller att ta sig tid. På något vis lyckas jag vara sysselsatt nästan jämt. Skulle det nu vara så att någon suttit och funderat på vad Sara gör och undrat hur livet fortlöpt för henne, så är det ju inte värre än att jag går kontakta för senaste nytt. Dags för en resumé av de senaste 4 månaderna såhär vid årets slut.

 

Om Ichtus-tiden kan man säga mycket. Det var 4 omvälvande, intensiva, lägerliknande veckor där det hände mycket, andligt och känslomässigt. Till att börja med så behövde jag få komma ifrån vardagen ett tag, särskilt som sommaren var rätt hektisk. Bara det att få maten serverad från morgon till kväll, hur lyxigt är inte det? Vi åt och åt om dagarna och gott var det. Götabro ligger vackert beläget, mitt ute på Närke-slätten. Jag uppskattade närheten till naturen och möjligheten att få vara ensam och samla tankarna när intrycken och tankarna blev för många. Under en dag hann det hända massor, vid dagens slut kände man sig ofta mättad. En vanlig dag hade vi en timmas personlig andakt, ca 4 timmars intressanta och givande lektioner, rast också någon planerad aktivitet på kvällen. Vi var ungefär 36 elever som bodde i rum om två och två på skolan, så vi levde väldigt tätt inpå varandra. Att få se sig själv och sitt beteende i en grupp med helt nya människor var lärorikt. Man är mer rädd än man tror man ska vara, känner sig liten och osäker. Att vara ärlig och öppen är verkligen inget självskrivet, man kommer på sig själv med att ha många spärrar och hinder som gör att man hellre tiger eller spelar med i någon form av socialt spel.

 

Sanningen utan omskrivningar är den att det hela var lika mycket jobbigt som roligt, men väldigt nyttigt. Ibland behöver det få göra lite ont för att det kommer något gott ur det. Av vad jag upplevt i mitt liv såhär långt har jag förstått att genom att våga gå igenom kamp och nöd som man ofta når glädjen på djupet. Prövningar skalar bort det i en som inte är äkta. Jag hade en hel del frågor jag fick brottas med under skoltidens gång. Ångrar inte en sekund att jag valde att lägga av den här månaden, för det har verkligen berikat mig. Den största behållningen är nog att jag känt mig så oerhört tacksam och glad över livet i stort och smått sedan. Hade en hel del kval och funderingar över om jag skulle fortsätta på skolan och gå Teen Challenge eller återvända hem. Efter att ha vägt alla argument mot varandra så landade jag slutligen i att åka tillbaka och det har jag inte behövt ångra. Kolla in Eriks film, den ger en bra bild av hur vi hade det.

 

Så en sammanfattning av vad jag gjort sen jag kom hem. Landade först hemma i Stryckfors, i väntan på att få flytta. Hade skrivit kontrakt på en lägenhet innan jag for och snart var det dags att börja samla ihop och sortera 20 års ägodelar, köpa möbler och annat nödvändigt, bära och lyfta, städa i mängd och slutligen inreda. Inte var det gjort i brådrasket. Först nu börjar jag vara klar.

 

Har jobbat på som vanligt, mest nätter på Vidar. Somliga skulle fly hals över huvud för att slippa det, men jag tycker det funkar bra. När tanterna sover kan man ju hålla på med sina egna projekt, så jag brukar hinna med en hel del nattetid.

 

Äntligen är jag på G med körkortet, på riktigt. Gjorde halken nyligen, sen skriver jag teorin och gör uppkörningen i januari. Tydligen är det sånt man inte säger, men äsch. Går det så går det, annars inte. Var så säker på att jag kommer försöka. Det var ganska jobbigt att ta steget att börja, hade prestationsångest inför det hela. Så rädd för att göra fel. Var förföljd av nervositetsspöket, som smög sig på bakifrån och överföll så fort det bara blev tal om att sätta sig bakom ratten. Har sannerligen fått lära mig hur stor skillnad det gör beroende på vilken ton man har när man ska tillrättavisa någon. Den som känner sig liten och osäker kan man lätt få att tappa självförtroendet och så var fallet med tron på min förmåga att kunna köra. Får fortfarande övertyga mig själv om att det här är något jag ska klara av. Är helt fascinerad av den nya dimension som öppnat sig då man själv kör! Så mycket som man aldrig ens tänkt på, snacka göra aha-upplevelser gång på varannan. Jag gillar att lära mig nya saker.

 

Jag har sökt till socionom på campus i stan. Var lite sen med ansökan, eftersom jag inte alls hade planerat att börja plugga så tidigt som efter jul. Det var påkommet i sista minuten, men hoppas att jag kommer in i alla fall. Just nu står jag som sjätte reserv. Under tiden som gått har beslutet hunnit mogna, det här vill jag ägna mig åt. Socialt arbete är något jag brinner för och längtar efter att få ägna mig mer åt. Ser det som ett privilegium att ha möjligheten att få betalt för att hjälpa människor, ägna mitt yrkesliv åt vad som ändå är varje kristens uppgift. Även om det säkerligen är tufft ibland, tror jag inte att jag ska behöva sakna drivkraft och motivation.

 

Well, det var allt för den här gången. Gott nytt år!

På väg
Av sara_lundstrom August 21, 2008

Ikväll bär det av söderut för mig, närmare bestämt Götabro folkhögskola utanför Kumla. Ska gå en månads bibelskola som heter Ichtus. Efter den finns möjlighet att i mån av plats gå ett helt år på Teen challenge, som ju var det jag sökte från början, eller så återvänder jag till Skellefteå igen beroende på hur jag upplever det. Då jag varken var riktigt nöjd med att stanna kvar i stan eller åka iväg för två terminer, blev detta den gyllene medelvägen. Tar inte ut något i förskott utan vägen är öppen.

 

Det har varit intressant att se folks reaktioner då jag sagt vad jag ska göra. De kristna ser det som självklart och undrar mest vars jag ska och vilket samfund skolan tillhör. Varför jag vill lägga av tid till att gå bibelskola förstår de allt som oftast. Desto mer oförutsägbart är det att berätta för människor som inte är kyrkliga. Många förvånade miner och kommentarer, vissa positivt överraskade, andra reserverade. En del modiga har vågat fråga närmare vad det innebär. Har märkt att mycket av det som för oss kristna är självklarheter har "utomstående" väldigt liten koll på.

 

Under det att jag varit hemma i Stryckfors med familjen har jag hunnit halvvägs med att flytta ut ur mitt rum, brorsan ska få ta över det. Har packat prylar av tillräckligt värde för att behålla, slängt somligt, velat lite och stannat upp i nostalgi emellanåt. Det har gjort att det blivit ännu mer påtagligt att förändringens vindar blåser, dags att lämna barndomen och tonåren bakom sig liksom. Och inte nog med det, även Skellefteå tills vidare. Det blir spännande att se vad som väntar! Hoppas på en inspirerande, utmanande och fördjupande tid.

Att älska är att vara sårbar
Av sara_lundstrom August 11, 2008
Tror bestämt att jag hittat mannen i mitt liv. Vägen gick via 7:e himlen och sedan msn, till att träffas några gånger, följt av allt längre telefonsamtal och under lappis blev det ofrånkomligt att vi kände för varandra. Nu har det gått lite mer än en månad sen dess att vi blev ihop. Vad är det som får mig att tro att det är just han och ingen annan?

Till att börja med så gick det som en röd tråd genom våran datingperiod att äkta kärlek tar tid på sig. Det var så Johannes hade skrivit på sin presentation och jag höll med honom, för är det en livskamrat man söker så rinner relationen inte ut i sanden bara för att det inte händer saker med detsamma. Då kan man vänta på varandra. Det gjorde att jag hela tiden tvingades tänka efter då det inte gick så snabbt framåt som jag förväntade mig. Fick gång efter varannan hejda mig själv och granska mina intentioner, våga se konsekvent på saker och ting och inte tro något bara för att jag önskade att det skulle vara så. Behövde våga vara ärlig mot mig själv och komma fram till att det som är hållbart tål att granskas i ljuset. Bara om det är något som inte stämmer är man rädd för att ifrågasätta. Jag bestämde mig för att det inte skulle inte bli ett förhållande till varje pris, utan bara om det var meningen. Sanningen ska göra er fria. Därför byggde jag mer på argument än känslor. Efter ett tidigare förhållande som spruckit så visste vad jag ville ha nu och motsvarade han inte det jag sökte var jag beredd att lägga det hela åt sidan.

Jag tror att följande riktlinjer (hämtade från kärlekens 5 språk av Gary Chapman) är sunda att gå efter om man ska kunna leva ihop och känna sig tillfreds. Man behöver och ska inte vara likadana i allt, men somliga grundläggande saker bör ändå överensstämma.

1. Intellektuellt. Kan vi kommunicera på samma plan, ligger vi på samma våglängd? I vilka banor tänker vi? I vilken grad kan vi resonera, analysera och diskutera saker med varandra? Hur väl förstår vi varann? Har vi så mycket gemensamt att det finns förutsättning för tillväxt?

2. Socialt. Passar våra personligheter ihop? Hur fungerar vi i samspel med andra människor? Vilka fritidsintressen har vi? Vill vi dela dem med varandra? Vad har vi för yrkesmål och framtidsplaner? Kan vi arbeta ihop som ett team och hur löser vi problem?

3. Känslomässigt. Känner jag mig älskad, respekterad och uppskattad av min partner? Hur reagerar vi på varandras tankar, känslor och drömmar? Hur uttrycker vi vår uppskattning? Bryr jag mig om hur min partner mår? Har vi en positiv syn på varandras intellekt, förmåga och person? Kan vi förlåta varandras fel och brister?

4. Andligt. Vad tror vi på? Vad lever vi för? Vad värderar vi? Vad är rätt, vad är fel och varför? Är vi föredömen för varandra? Detta styr våra liv och inverkar på alla andra områden!

5. Fysiskt. Handlar om att först hitta varandra intellektuellt, socialt, känslomässigt och andligt för att man verkligen ska kunna känna sig som ett med sin partner.  

Naturligtvis får man ha överseende och inte kräva en perfektion som ingen kan uppnå, men om man är ute efter en hållbar relation ska man kunna ställa sig följande frågor och svara ärligt utan att det brister. Vissa krav bör man ha. För vår del så har bitarna fallit på plats allt eftersom. Förhållandet växer och mognar ju mer tid vi delar med varandra. Fortfarande har vi säkerligen en hel del att jobba på, klar blir man aldrig, men jag tror vi har en stabil grund att bygga vidare på. Redan då vi träffades första gången live så slog tanken mig: ”han är det” och den förvissningen har bara blivit starkare. Det var liksom personkemi från början.

Bäst av allt är att Gud är en naturlig del av livet för oss båda. Jag skulle inte kunna leva lycklig med någon som jag inte får dela det allra innersta med, den tro som är själva livet för mig. Den som berör det djupaste av mitt jag. Vi har båda bett och överlåtit vårt förhållande, och det är en sån frid som kommer över oss. Har även upplevt konkret ledning i situationer och sett flera tecken som varit förmer än vad vi själva styrt över. Låter måhända lite diffust, men allt är inte till för att delas offentligt. (Fråga om du vill veta närmare så tar vi det mer personligt än såhär.) Känner mig så lugn och trygg. Det innebär dock inte att saker och ting går problemfritt, avslutar dagens inlägg med en gammal sång:

Gud har ej lovat att vi ska få, ha bara sol och himmel så blå.
Seger förutan kamp eller strid, vandring på rosor hela vår tid.

Gud har ej lovat bredda vår stig, göra bekvämt för dig eller mig,
Röja bort allt som går oss emot, var liten sten som stöter vår fot.

Gud har ej lovat frihet från nöd, frihet från sorg och prövningars glöd,
Att vi ska slippa bördorna här, slippa all möda, alla besvär,

Men som vår dag är kraft ska vi få, det har Gud lovat ge oss ändå.
Ljus på vår vandring, hjälp i var strid, att vara med oss nu och all tid.

Farväl för nu
Av sara_lundstrom August 10, 2008
Tycker ni att jag lyst med min frånvaro i sommar så är jag inte sen att hålla med er. Det är inte bara bloggen som blivit åsidosatt. Hur lite jag än vill det så har jag upptäckt att tiden och allt jag skulle vilja hinna göra inte riktigt står i proportion till varandra och då får man prioritera. Lite förenklat skulle man kunna säga att livet på sistone främst har ägnats åt 3 stycken J; jobb, Johannes och Jesus. Antingen så förstår ni precis vad det innebär, eller så inte och då kan ni läsa vidare för att få början till en förklaring ;)

Att jobba på Tor äldreboende i sommar var givet iom att jag vikarierat så mycket där under läsåret som gått. Förra sommaren räknade jag dagarna tills jag skulle sluta, i år tycktes de gå så snabbt att jag knappt börjat förrän schemat var slut. Kanske för att jag känner mig långt mycket mer hemma på stället nu än vad jag gjort tidigare, både med arbetet i sig och dem jag jobbar med. Det är en lite underlig känsla att inte veta när jag återvänder nästa gång, men nu behöver jag få vila, ta det lugnt och gå ner i varv efter allt håll-i-gång som varit.  

Det är så mycket jag lärt mig, som jag kommer att ha med mig. Arbetet med gamla är många gånger slitigt både fysiskt och psykiskt, men ändå är det otroligt utvecklande och givande. Man stöter på en hel del lidande och hamnar ibland i situationer som mest får en att vilja rygga tillbaka och vända, då är ”tvånget” att i sin yrkesroll måsta gå rakt på och göra det man ska både skrämmande och befriande. Andra gånger känner man sig verkligt liten och hjälplös, men det är förunderligt hur det som för stunden enbart verkar vara motgång och misslyckande kan bli det man värderar högst i efterhand. Det är en konstant utmaning att älska och tycka om människor oavsett hur de beter sig och hur det än känns för en själv och det gör att jobbet egentligen aldrig blir tråkigt, ens när allt går på rutin. Jag hoppas att jag kunnat göra lite skillnad till det bättre för någon, det känns oerhört meningsfullt att få hjälpa och dessutom få betalt för det!

Be inte om att få ett lätt liv,
be om att få bli en starkare människa.
Be inte om uppgifter som motsvarar dina krafter,
be om att få kraft som motsvarar dina uppgifter.
(Philips Brooks)

Vägen, sanningen och livet
Av sara_lundstrom June 19, 2008

"Gå in genom den trånga porten. Ty den port är vid och den väg är bred som leder till fördärvet och det är många som går in genom den. Men den port är trång och den väg är smal som leder till livet och det är få som finner den"

 

På Gudstjänsten jag var på i söndags återberättades en syn som Frank Mangs en gång haft: Där var en trång port som ledde till en smal väg, porten är beslutet att följa Jesus, vägen det kristna livet. Han såg ett starkt övernaturligt ljus som lyste över de som vandrade. Längs vägen fanns också de som stannat av, gjort det till en rastplats istället för en vandring mot målet. Slagit sig till ro. Där fanns till och med sådana som somnat.

 

Jag har reagerat på det här i de kristna sammanhang jag varit i de senaste åren. Inom mig finns en längtan efter att få se mer av vem Gud är och vad han har att ge, få växa, utvecklas, utmanas, komma sanningen närmare, leva ett rent och rättfärdigt liv. Jag vacklar, faller och misslyckas omvartannat, men kravlar mig ändå framåt. Besvikelsen har blivit stor när jag mött kristna som liksom i synen stannat eller somnat på vägen. De åldras och livet flyter på, men de växer inte i sin gudsrelation. Där finns liksom en mättnad, när de istället, om de hade fått smaka en munsbit av Gud, borde vara hungriga efter mer. Nej, de är så nöjda och verkar redan ha allt, trots att de egentligen saknar det mest väsentliga; en levande gemenskap med honom som är livet själv. "De har ett sken av gudsfruktan men vill inte veta av dess kraft". Folk läser av våra livsstilar och ser om vi lever som vi lär. När vi inte längre vill låta oss omformas av Gud, utan göra saker och ting på vårt eget sätt, får vi också skörda frukten av det. När det levande vattnet inte längre strömmar från vårt inre, när kärleken slocknat...det märks.

 

Det är inte längre så ofta vi sjunger sånger om himlen, i synnerhet inte jämfört med hur ofta det återkommer i äldre sånger. Har välfärden fått oss att sluta längta hem? Utan evighetsperspektiv blir vi väldigt inriktade på här och nu och börjar bry oss mycket mer om vad människor tycker och tänker än om vi såg livet här som en ynka bråkdel av en kommande evighet. "Samla inte skatter här på jorden, där mal och mask förstör och tjuvar bryter sig in och stjäl. Samla skatter i himlen, där varken mal eller mask förstör och inga tjuvar bryter sig in och stjäl. Ty där din skatt är kommer också ditt hjärta att vara" (Matt 6:19-21)

 

Jag skriver inte detta i tro att jag skulle vara bättre än någon annan, det är ett rop om andligt uppvaknande lika mycket till mig själv som dig. Jag hörde berättas om en gammal man som var en stor andlig tillgång. Frågan om vad det var som gjorde att han kunde ge så mycket hängde i luften. Svaret han gav under tårar då han kom fram för förbön på en gudstjänst etsade sig fast i minnet "Se, jag är en sådan usel stackare som ständigt behöver komma till Gud efter mer" Vad är det Paulus säger i 2:a korintierbrevet 12:9? "Min nåd är allt du behöver. Ja, i svagheten blir kraften som störst. Därför vill jag helst skryta med min svaghet så att Kristi kraft kan omsluta mig"

Månaden som gick
Av sara_lundstrom June 3, 2008

Det hann hända en hel del under maj, ska försöka mig på en sammanfattning. Utfärdar redan nu en varning för att jag kommer skriva mycket den här gången.

 

Jag har (bara?) jobbat halvtid. Visst har det funnits fler turer ute på bemanningshemsidan, men när de har varit samtidigt som jag planerat annat så har det faktiskt fått vara. Ibland är det värt att "betala" för att få vara ledig och hinna med annat än arbete.

 

Jag har funderat över hösten och vad jag ska göra. Ibland vänt och vridit på argumenten in absurdum. Vad jag vill har svängt lite efter vad som hänt här, ibland vill jag stanna, ibland vill jag fara. Har kommit på mig själv med att ha både en och två felaktiga anledningar. Eftersom jag har så svårt att bestämma mig, så kastar jag ut linor åt båda hållen och ser vilken väg som öppnar sig. Är i full gång med att söka lägenhet här i stan, iom att Elin (mittensyrran) börjar gymnasiet så är det ett måste. Tre i en etta är otänkbart. I lördags skrev jag klart ansökan till bibelskolan på Götabro, postade den söndag.

 

Mitt i maj var det ungdomshelg med temat "nådegåvorna" på EFS. Jag kom dit trasig och sårad, for därifrån uppbyggd och mer hel. Gud gör verkligen saker i människors liv vid såna här tillfällen. Bönenatten vi hade mellan lördag och söndag var ett heligt ögonblick, likaså lördagens kvällsmöte som verkligen fick beröra på djupet. Ed Thomas var helgens huvudtalare, hans glädje och spontanitet smittade av sig i atmosfären. Det blev många aha-upplevelser i samband med undervisningen, en hel del frågetecken som rätades ut och områden som klarlades. Att se människors öppenhet inför Gud och den kärlek det ger oss till varandra gör att man växer.

 

Jag har också tagit mig tid att träffa människor och verkligen umgåtts med dem. Var till farmor med Hanna en dag, det är alltid en speciell upplevelse att spendera tid med denna vår krut-tant som verkligen brinner för Gud. Hon har en sådan glöd i sin tro att man inte kan bli annat än inspirerad. Man får alltid något med sig därifrån, många gånger profetiska budskap.

 

Hälsade på Pernilla i Lycksele sedan. Vår vänskap är en historia för sig, med början i 5:an på den tiden vi gick mellanstadiet i Fällfors. Sedan dess har mycket hunnit hända, men vi trivs fortfarande ihop på ett alldeles särskilt sätt. Hon är speciell och kommer alltid att vara, tycker så mycket om tjejen. Under helgen hann vi med att se film, träffa hennes kompisar, fara på pingstgudstjänst (det glömmer vi aldrig!), en vända på dollarstore och såklart många och långa samtal om allt och inget.

 

For till Umeå över en dag för att vara med Diana. Det sägs att vi är olika som natt och dag, men hållit ihop har vi gjort likafullt. Jag blir lite nostalgisk nu när det handlar om gamla vänner, men jag hyser en barnslig tilltro på att det bästa ändå ligger framför oss. I vilket fall som så spenderades onsdagen i björkarnas stad på shopping och sedan middag hemma hos henne och Erik i Holmsund.

 

Dagarna i Luleå glömmer jag sent, de kantades av samtal och sånger, nya, gamla och fördjupade bekantskaper, rampfeber och nervositet, många glada skratt, solsken och mycket gemenskap. Nu fattar ni förmodligen ingenting, för jag har inte ens berättat varför jag var där och vad jag gjorde. Först träffade jag internetkontakten Johannes på riktigt, efter en massa konversationer via nätet, sedan medverkade jag tillsammans med en jättekör i en konsert på Kulturens hus. Otroligt roligt och givande!

 

Jag har gjort mig av med två dåliga samveten,

Nr 1 är de böcker som jag sträcklånat från bibblan, jag har tappat räkningen på exakt hur länge. Minst ett halvår har jag haft "Sånger & psalmer" och "Andliga önskesångboken" i min ägo. För varje gång det blivit dags att återställa dem har jag tänkt "bara en månad till" också har det blivit ännu en...och ytterligare en till osv. Har hållit på skriva av texter och ackord så att gitarrpärmen ökat avsevärt i omfång! Igår lämnade jag dock igen böckerna, det var sannerligen på tiden. Nån måtta får det vara.

 

Nr 2 är 7:e himlen (kristen datingsajt). När jag insåg att jag totalt tappat intresset hade jag hunnit dra på mig en hel hög obesvarade mail, en del sen flera månader tillbaka. Kan inte undgå att tycka lite synd om de trevliga stackarna som skrev och aldrig fick svar, därav samvetskvalen. Det var kul i början att välja och vraka bland potentiella pojkvänner, undersöka vissa utvalda närmare, men efter ett tag fick jag nog. Betydligt äldre beundrare, ytliga samtal och påträngande samt lite väl lättsinniga killar var bidragande faktorer. Men trots allt kom det ju något gott ur det hela, utan 7:e hade jag förmodligen aldrig lärt känna och fått träffa varken Turana eller Johannes!

 

Veckan som gått har jag och Hanna slagit rekord i att äta väl tillagad och varierad mat tillsammans. Allt för ofta brukar vi bara slänga i oss något snabbt uppvärmt och dessutom gå om varandra med mattiderna, spelar ingen roll om det gäller frukost, lunch, middag eller kvällsfika. Men inte nu! Vi har ätit biff och makaroner med brunsås, bacon, potatis och ägg, jordgubbar med grädde, kyckling, ris och grönsallad med dressing, fisk och potatis, glass på stan, korv och nu senast räksallad på Stigs. (Jag var bara tvungen göra en lista!) Förutom att det var gott, så var det väldigt trevligt att spendera tid tillsammans på annat än att småbråka och gnälla.

 

Så fort snön försvunnit tog jag fram mina inlines som jag köpte på Lisas initiativ förra hösten. Då funderade jag om det verkligen var ett så genomtänkt köp, för det var inte många gånger de blev använda innan vintern. Numera tvivlar jag inte, när man väl fått kläm på åkandet är det hur roligt som helst att susa fram på stadens gator! I största allmänhet har jag börjat tycka att träning är kul igen, inte en plåga som jag känt det förut.

 

Jag kan knappt fatta att sommaren är här, det har gått så otroligt fort. När man bor i stan hinner man inte se årstidernas växlingar på samma sätt som man gör ute på landet, där man har naturen inpå knuten. Jag njuter för fulla drag av solen, värmen och grönskan. Går och sjunger på En vänlig grönskas, I denna ljuva sommartid och Den blomstertid nu kommer. Älskar hur de gamla psalmerna klär sommarens svallande känslor i ord. De rymmer allt det vackra, fascinationen över skönheten, tacksamheten, glädjen och vemodet, nuet och evigheten.

 

Du som är så intresserad att du läst ända hit, en eloge till dig! På återseende ;)

Att se det stora i det lilla
Av sara_lundstrom May 11, 2008

Ibland undrar jag i mitt stilla sinne om mina ansträngningar och välmenade försök att göra saker för andra verkligen betyder något, för man tycker sig alltför sällan se synbara resultat. Men jag är ändå viss om att det lilla ofta påverkar folk i större utsträckning än vad vi tror. Jag vet själv hur stor betydelse det som kan tyckas vara litet har haft för mig. Exempelvis ett uppmuntrande eller vägledande ord, ett sms, en vänlig gest, en beröring eller ett leende. Har även blivit rörd över sådant som andra gör mer eller mindre omedvetna om att de är iaktagna, sådant som vittnat om kärlek och äkthet. Pappa sa någon gång "Sådan du är då du tror att ingen ser dig, det är den sannaste bilden av dig själv" Allt vi gör har betydelse. Man brukar säga att barnen gör inte som föräldarna säger, de gör som föräldrarna gör. Någon som inte lever som den lär blir helt enkelt inte trovärdig, ord och gärningar måste gå hand i hand. Vi tror ibland att man måste göra stordåd för att kunna tjäna Gud, Lina Sandells gamla sång har hjälpt mig att se på det hela i rätt perspektiv.

 

Gör det lilla du kan, gör det villigt och glatt, snart de dyrbara tillfällen fly. Efter vår kommer höst och på dag följer natt, då kan hända ej morgon skall gry. O, var flitig att så medan ännu är tid, att din skörd måtte mogna i frid.

 

Gör det lilla du kan och se icke därpå att så ringa, så litet det är. Ty hur skulle du då, väl med lust kunna gå, dit din Mästare sänder dig här? Är det uppdrag du fått än så ringa i sig, o var nöjd, att han gav det åt dig.

 

Gör det lilla du kan, lägg ditt hjärta däri, gör det allt för din Frälsare blott. Och var viss att han skall icke döma som vi, blir det frågan om stort eller smått. Se han själv gör ju allt, vad betyder det då, om han ställt sig i led med de små?

 

Gör det lilla du kan, och besinna att Gud hos oss alla blott trohet vill se. O så gläds att få gå, som hans ringaste bud och att själv han all hjälp dig vill ge. O vad fröjd, om en dag han ock säger till dig: Vad du gjorde, det gjorde du mig.

Dear diary...
Av sara_lundstrom May 10, 2008

I veckan har jag skrivit dagbok för första gången på ett bra tag. För att ni ska få den rätta feelingen berättar jag att den är tjejigt knall-barbie-rosa med gula rosor, tror jag fått den av syrran eller mamma. Har haft borta nycklarna några månader, men bröt upp låset då jag insåg att de verkar vara försvunna på obestämd tid. Visste ni att jag har en sisådär 25 fullskrivna dagböcker i mina gömmor? Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta åt det. Visst är det fantastiskt roligt att gå kunna tillbaka och läsa om sånt man hunnit förtränga, friska upp minnena och se hur man utvecklats, men annat vill man helst bara glömma. Tanken på att någon skulle kunna rota i mitt innersta tio år tillbaka skrämmer mig. Det är ju inte som på en publik blogg, redigerat och tillrättalagt, utan man skriver ofta precis det man känner, tycker och tänker. Vad som är så befriande med att skriva är att när jag väl fått mina tankar på pränt så kan jag ofta sluta älta det jag annars vrider och vänder på i det oändliga. Har en förmåga att ibland kunna fastna i mina tankebanor och sönderanalysera mina känslor, gå runt i samma gamla spår. När jag väl tar mig tid att skriva ner det jag har inom mig brukar orden bara flöda fram och jag håller på tills jag tömt allt jag hade närmast hjärtat. Bra terapi, i klass med ensamma skogspromenader, bön och själavårdande samtal.